Senaste inläggen

Av Camilla - 25 augusti 2011 13:15

Per och jag byggde upp en agilitybana klass 1 och då såg det ut så här:



 


Det är så otroligt bra få se sig själv på film. Många saker känns annorlunda mot hur det ser ut. Både till det bättre... och sämre :)

ANNONS
Av Camilla - 30 april 2010 22:12

Ja du kära mamma Rhu, vart tog jag vägen? Det undrar jag oxå. Tiden bara springer iväg, veckorna består av måndagar och fredagar typ :) Kan bero på att jag har en liten ettåring som sällan eller aldrig sitter still (gulle  ) att det är fina, ljusa kvällar som man kan träna hund/ta en prommenad på. Dock lever jag och mår bra och här kommer en liten kort rapport om smått och gott!


Celvin

Går eller springer rättare sagt numera, älskar bollar, sparkar, kastar och tar emot mm. Här snackar vi bollsinne  . Han börjar bli ett barn som förstår och reflekterar. Tyvärr har han nog som de flesta andra barn i den här åldern ont i munnen av de tänder som är på g så han sover oroligt och kan tidvis vara väldigt ledsen även på dagarna. Dock är han mest glad och hur go som helst  . Världens härligaste lilla unge!


Kiwi

Vi har kommit igång bra med träningen efter några veckors vintervila. Vi ligger i med både agility och lydnad vilket känns hur kul som helst. I agilityn jobbar jag mycket på hindersäkerhet, tajta kombinationer mm eftersom hon kan tappa huvudet när hon går upp i stress. Men i stort så är hon hur fin som helst! Jag går dessutom en agilitykurs hos Anja - superkul! Lydnaden går strålande (blev ingen tävling pga löp) men vi tränar på och har kul! Vallningen går faktiskt sådär men det beror på att vi tränar för lite helt enkelt. Dock kanske, kanske det kommer lösa sig med träningsmöjligheter för Kiwi-Liwi. Återkommer när jag vet mer.


Meya

Glukosamin är verkligen toppen! Bara på några dagar piggade Meya på sig och blev en glad hund igen även om hon fortfarande är ganska stel, jag är nu helt säker på att hennes dåliga humör berott på att hon haft ont. Just nu tycker jag inte att hon verkar lida men jag vet ju lite vad jag har och försöker att anpassa dagarna efter henne. Vissa dagar orkar hon mer och ibland mindre dock verkar hon inte klara promenader på mer än 30 minuter en gång per dag. Sen blir det förstås några korta oxå men när Kiwi och jag ska gå längre får gammeltösen stanna hemma. Jag får helt enkelt släppa det dåliga samvetet och tänka att hon faktiskt mår bra att stanna hemma och vila.


Nu är det dags för sängen! Jag hoppas inte att det tar så lång tid tills nästa uppdatering. Jag hoppas oxå på att bli lite flitigare med videokameran så jag kan lägga ut lite filmer på vår träning. Den som lever får se!

ANNONS
Av Camilla - 19 mars 2010 09:49

För några dagar sedan anmälde jag mig och Kiwi till tre tävlingar. Två stycken lydnadsklass 2 och en agilitytävling så nu är det bara att vakna ur vinterdvalan och sätta fart med träningen igen. Vår lilla vila har faktiskt bara gjort oss gott för vissa saker som vi tragglade innan satt som en smäck i går när vi var i ridhuset och körde lydnad. Hon är så himla duktig min lilla hund! I förrgår var vi på samma plats men tränade agility med balans och slalom i fokus. Jag var supernöjd även med detta pass!  Slalomet börjar sitta någorlunda dock har Kiwi ibland svårt att hinna parera andra porten då hon kommer i hög fart exempelvis från ett annat hinder. Är väl bara att träna vidare helt enkelt.


I dag står det fjärrdirigering och apportering på schemat...


Av Camilla - 19 mars 2010 08:32

Tack snälla alla ni som har hört av er, era ord värmer verkligen! Vi kommer inte att åka in med Meya idag, vi upplever inte att hon är så dålig att hon måste få sluta akut utan vi (Fredrik och jag) behöver mer tid på oss för att förbereda oss. Meya kommer att få glukosamin (Aktiv hund) igen så får vi hoppas att det ger någon lindring. Vi vet ju vad vi har nu och kommer såklart att hålla koll för Meya ska inte behöva lida! Just nu ligger hon i sovrummet och har legat där sedan vi gick upp kl 7. Men det är lite så hon har gjort sista veckorna. Reser sig inte mer än nödvändigt och det är ju inte så konstigt. Nu tar vi det lite piano och låter tiden utvisa vad som händer.  Så länge hon klarar lite promenader i sin takt tycker jag ändå att hon får livskvalitet men det kommer bli ett dagligt övervägande för det har gått snabbt på slutet. Det är nog bara att inse att tillräckligt förberedd kan man nog aldrig bli.

Av Camilla - 18 mars 2010 12:53

 

Idag var vi hos veterinären för att vaccinera hundarna. Då jag bokade tiden bad jag dem sätta upp lite extra tid för att hinna känna igenom Meya lite ordentligt eftersom jag känt att hon börjar bli gammal och förmodligen har ont i sina små leder. Eller att hon har ont vet jag, frågan var bara hur ont.


Tyvärr var tillståndet precis som jag befarat men blev ändå chockad när orden kom ur vettens mun. Meya har jätteont och det värsta är att det inte bara är i en led utan nästan överallt. Veterinären fick mig att inse att slutet börjar närma sig och det var det som var så svårt att ta in. Jag har börjat förbereda mig, Meya är 10 år så det var inte helt nytt men jag har ändå där längst inne tänkt år framåt. Minst ett kanske två. Min plan har ju varit att köpa en ny liten stjärna när Meya går ur tiden men samtidigt vill jag ju att Kiwi skulle vara i trean i Lydnad, ha några pinnar i agility samt GK vallhund och det är mål som sträcker sig över 1-2 år. 


Igår var det ett halvår sedan Tindra fick somna och jag har undermedvetet trott att jag bara för det varit skonad från fler jobbiga beslut. Konstigt att tro det egentligen! Jag har fortfarande inte sörjt färdigt Tindra, jag har inte ens kommit över ytan känns det som, jag ligger ofta vaken om nätterna och längtar och saknar och undrar vad som var meningen med allt. Jag är egentligen inte arg, för jag är samtidigt så jäkla glad över att hon fick vara vår vi fick lära känna varandra!


Häromnatten hade jag en dröm som förmodligen skulle hjälpa mig lite, lite att komma vidare. I alla fall trodde jag det första dagen efter då det kändes bättre men det går ju hela tiden upp och ner;


Jag drömde att de ringde från djursjukhuset och berättade att T fortfarande levde, att det hade utfört ett expriment på henne för att se om hon kunde bli frisk. Jag var så lycklig och vips så hade jag henne i min famn och vi kelade, pussades, lekte, myste.. allt på en gång. Sedan frågade jag om hon var ok nu. Då skakade vetten på huvudet och sa att hon aldrig kommer bli bra. Plötsligt kom det förbi en massa bilder/händelser där T ligger och skakar av smärta efter en vanlig promenad, den enorma ångest inom mig, maktlöshet, rädsla för att hon vilken dag som kan klappa ihop och att vi inte kan göra någonting, hennes eviga travande runt runt i cirklar, hennes ständiga smärta när hon skulle uträtta behov (som ofta uteblev just därför). Jag kan nästan skriva en hel novell bara om detta, det var som om jag var med i en film och kastades mellan en massa otäcka scener. Sen gjorde jag det som jag i verkliga livet inte trott att jag skulle gjort igen eftersom det varit så smärtsamt. Jag sa farväl till henne ännu en gång och för sista gången, hur ont det än gjorde.


Nu tillbaka till Meya. Kontentan av besöket var en utebliven vaccination och en hel del att fundera på med mig hem. Jag köpte med mig en burk "aktiv hund" för jag det sista jag sa till vetten var att det vore skönt att få ge henne ett halvår till. Men i bilen på vägen hem släppte chocken lite, tårarna kom och jag började fundera... ett halvår till... för vems skull då? Min egen? Nu är jag ju där igen, egoismen sätter in som en slags försvarsmekanism. Man vill och vill... De ord som gick in djupast (förmodligen för att det är så jag har känt själv sista månaderna) var att det kan vara väldigt jobbigt för en hund som vill så mycket men inte kan pga smärta och ännu värre när den ser hur kul den andra hunden har men inte kan själv.


Meya gick ju ner sig fullständigt i början av december pga en långdragen pankreatit och har liksom aldrig hämtat sig efter det vilket veterinären sa tyvärr inte var ovanligt. Det är en otäck sjukdom som kan sätta igång många andra inflammationer i kroppen, vilket det alltså har gjort i Meyas.


När jag släppte ut Meya ur bilen när vi kom hem såg jag hur fruktansvärt stel hon faktiskt är och nu ställer jag mig mig den stora och rent ut sagt skitjobbiga frågan, är det värt att dra ut på lidandet mer eller är det dags redan i morgon? Kommer jag klara det? Min första alldeles egna hund, världens bästa, underbaraste läromästare och kamrat, vad vill du själv? Är du lycklig här på jorden?

Av Camilla - 17 mars 2010 20:22

En stolt pappa fick se Celvin ta sina första stapplande steg.

Av Camilla - 9 mars 2010 09:45


 

I mitten av februari var Mickis, Kiwis uppfödare nere och höll kurs i fårvallning. Vilken underbar helg vi hade! Lördagen tillbringade vi i ridhuset vilket borde varit toppen för Kiwi och mig... inte behöva tänka på att fåren ska hoppa över någonstans, ha drag mm. Jag säger som Tony Irving, MEN... vi fick inte riktigt pusselbitarna på plats. Mickis klämde på en öm punkt (vilket var superbra men lite jobbigt) och jag var mer frustrerad än någonsin när vi åkte hem den dagen. Egentligen borde jag väl gett upp och tänkt att jag är värdelös på att valla, för det är jag. Ingenting finns där naturligt för mig... undrar varför. Men jag är ju så jäkla envis så jag bröt ihop en stund sedan tänkte jag på min gamla VH-chef som alltid sa "det är i frustrationen man lär sig". Bra och viktiga ord enligt mig som jag då och då tänkt på när det varit tufft. Sedan åkte vi hem och vallade får hela natten i drömmarnas land. När jag vaknade på söndagen hade jag en klar målbild om vad jag skulle uppnå under söndagen, hur jag bättre skulle röra mig och vad jag ville få ut av Kiwi. Det mest elimentära Mickis tryckt på var att försöka hålla Kiwi på fötterna. Hon behöver lära sig att gå lugnt och behärskat bakom fåren. Jag har i min tidigare träning "safe:at" lite genom att lägga henne så fort hon börjat springa och tappat koncentrationen. Det är slut på det nu! En annan sak var att jag inte längre får ta henne på klappen (inte just nu) utan först lära henne det som borde vara mest naturligt för henne, gå bort från mig och upp till kl 12. Detta var inte längre naturligt för henne och jag började fundera lite på hur hon egentligen haft det med sin balans från början. Jag tror nämligen inte att den varit särskillt jättebra men att jag inte reflekterade så mycket över det från början eftersom jag inte visste bättre.


På söndagen gjorde vi grymma framsteg efter att Mickis tvingat oss att plocka ut fåren från staketet vilket vi höll på med ett bra tag + att fåren hoppade över staketet ett antal gånger och jag var beredd att ge upp. Men när det funkade en gång var jag malligare än malligast (även Kiwi) och Kiwi kunde fixa det flera ggr. Dessutom fick jag henne att hålla sig på benen, kunna gå lugnt och fint bakom och driva. Duktig vovve! Och duktig förare! Nu blev jag säker på det jag hela tiden känt. Kiwi är en toppenhund. Hon kan bli en vallhund, det är inte där det ligger utan jag måste lära mig och det tänker jag bannemig göra. Jag är oerhört envis och ger mig inte i första taget! Dessutom är det faktisk väldigt kul att valla. Jag håller fortfarande ögon och öron öppna ifall det finns någon mark här i närheten. Egna får vore drömmen och ett stort steg närmare en godkänd vallhund.


På måndagen samma helg höll Fanny Gott grundkurs/lydnadskurs för samma gäng. Vi hann inte med så mycket på en dag (jag menar, Fanny har ju en hel del att bidra med, jag hade gärna haft henne här en hel vecka  ) men det vi hann med var toppen och supernyttigt! Vi tittade främst på fortsatt arbete med rutan och Kiwis ställande under inkallning. Många bra tips till fortsatt arbete fick vi. Kursen gav mersmak så jag hoppas på att få gå en lydnadskurs hos Fanny inom en inte allt för avlägsen framtid.


Fanny stannade en extra dag (hon bodde hos mig) så vi åkte till Anja och vallade även på tisdagen. Det märktes på alla tre hundarna att de hade fått vila en dag och bearbetat det de hade lärt sig på helgen för alla gick super. Jag var så nöjd med min lilla hund och även med mig själv för att jag äntligen börjat få lite känsla för det där med vallning. Tyvärr var detta sista gången vi vallade, nu har Kiwi i stort sett vilat från träning i snart tre veckor. Eller visst har vi kört agility några gånger och även lite lydnad och hemmatrix men inte alls lika intensivt som vi brukar. Vilan har varit skön främst för mig men kanske även för Kiwi. Jag tror man behöver återhämta sig lite då och då, speciellt efter en intensiv period, mest för att samla på sig inspiration och tanka ny energi. Nu vill jag bara att snön ska försvinna så vi kan gå bort till klubben och träna där. Det är på god väg, idag lyser solen igen, man börjar vänja sig vid det! Snart är det dags för den dagliga promenade på golfbanan, herregud vilka ytor och vilken fin utsikt, tänk om man fick gå där jämt. Kiwi springer nästan benen av sig så hennes kondis är det inget fel på. Så man kan säga att vi fystränar nu, skratt, för att inte låta alldeles lata.



Av Camilla - 9 mars 2010 09:25

Nu är det en hel månad och en dag sedan jag bloggade senast. Många har hört av sig och frågat varför det inte kommer några inlägg, vilket jag självklart uppskattar för då vet jag att ni gillar att läsa det jag skriver   . Svaret på frågan har varit samma till alla... TIDEN... den räcker inte till. Visst kan man tycka att det går ganska så fort att skicka iväg en liten text och visst, ni har så rätt!! Men saken är den att jag har fått lite prestationsångest eftersom min söta sambo har installerat photoshop på min dator. Jag har verkligen försökt få tid till att sitta ner och lära mig men det är egentligen där tiden brister. Nästan all tid går till min älskade lille Celvin vilken jag gladeligen prioriterar! Han är helt underbar att umgås med nu, har verkligen blivit en egen person med egen vilja, en person som man kan leka med, som faktiskt börjar förstå lite av det jag säger till honom samt kommunicerar tillbaka. I detta inlägget kommer inga bilder för jag ska försöka lära mig lite mer PS under dagen och kvällen. Jag hade tänkte träna ikväll men eftersom jag har sån träningsvärk passar det bra att sitta still och "plugga" photoshop ikväll. Japp... nu väntar ni er alla supersnygga bilder i morgon och jag gav mig själv ännu mer prestationsångest alldeles gratis   . Äsch, det bjuder jag på!!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se