I tisdags infann sig träningslusten igen så jag ringde till min uppfödare för att få lite konkreta tips för att komma vidare i vallningen. Hon tyckte att jag kunde sätta lina på Kiwi och testa att fösa fåren. Jag skulle introducera time (gå rakt mot fåren), klappen (kom till mig) och korta flanker (ut till klockan 7-8 vä eller 4-5 hö) och där lägga henne eller time. Jag kunde såklart inte hålla mig länge utan tog vårt pick och pack och drog till Anja nästföljande dag.

Vi handplockade de allra lugnaste fåren och tog in dem i 25:an med hjälp av duktiga Chillan och där inne höll vi till. Jag hade egentligen bara ett mål med dagens träning och det var att Kiwi skulle vara lugn och fin, kunna putta på fåren i sansat tempo och det lyckades hon faktiskt bra med! Speciellt en gång var hon superduktig då fåren drog iväg snabbt höll hon huvudet kallt och stoppade dem fint bara genom att gå ut till kl 3.

Vi tränade även korta flanker, klappen tog hon bra men det var först lite trögt att få henne att runda mig vilket berodde på att jag stod lite långt bak. Jag klev fram lite och då gick det bättre. När hon rundade mig lade jag lite försiktigt på pyshen och sedan ligg eller time 5-6/7-8. Vi gjorde inte detta så jättemånga ggr för jag märkte att Kiwi blev väldigt trött i huvudet. Ännu en anledning att skaffa egna får för att kunna träna korta pass men ofta. Jag är så oerhört tacksam för att mina vänner låter mig träna på deras får!!

Vi avslutade med att hon fick putta runt på fåren lite rakt fram och i stor sväng. I sväng vill hon gärna gena och stoppa fåren i stället för att fösa bakom så här fick jag stötta henne med linan. Kanske gör hon det för att det är för svårt för henne än så länge...?

Kiwi är fortfarande lite osäker och kommer ibland in till mig när hon inte vet vad hon ska göra (jag jobbar hellre med detta än att hon lägger av!). Förmodligen beror det på att jag tidigare ibland har korrigerat henne för sent och därmed fel så fy på mig!! För att stötta henne försökte jag vara snabb med smacken och få henne på benen innan i det "kritiska läget". Jag gillar inte att hon släpper fåren men hoppas på att detta beteende försvinner när hon får mer självförtroende!

Jag måste jobba massor på min röst, märkte en tydlig förbättring när jag sänkte tonläget och pratade sakta. Kanske är det dags att börja med engelska kommandon för mitt ligg (samma som i lydnaden) kommer ofta i en allt för hög tonart och den verkar stressa henne. Det är nog lättare för mig att ändra om jag byter ord helt enkelt.

Detta passet var ett av de bästa! Inte bara för att Kiwi gjorde en hel del bra saker utan även för att jag kände att jag hade koll på vad jag gjorde, lite mer än annars om jag får lov att driva lite med mig själv.

Jag tycker att det är otroligt svårt med vallning och ännu svårare att sätta ord på det jag ser. Kommentarer tages gladeligen emot, vi vill utvecklas för vi är helt klart tända!! Det är såå kul!

Idag har jag inget inbokat men ändå massor att göra. Det ska städas, packas, tvättas, planeras och promeneras. Om jag hinner tänkte jag åka upp till klubben och vara med på torsdagsträningen men det beror på hur mycket jag hunnit under dagen. Celvin är just nu väldigt mammig, vilket är mysigt men innebär även att jag har mindre tid över till annat. Det går inte heller längre att lägga honom i gymet och tro att han ligger kvar där. Han förflyttar sig i ett rasande tempo, han har inte börjat krypa ännu, utan ålar sig fram, men det är bara en tidsfråga. Det gäller att vara med och passa allt från lamellerna, hundarnas vattenskål, kökslådorna mm. Det är jätteroligt att se honom utvecklas men det gäller också att planera andra sysslor där efter.

Något som jag har slarvat att träna i lydnaden är apportbocken. Vi var ganska  flitiga i några dagar i somras men har sedan efter det glömt bort den... eller förträngt?? Jag har velat hitta en bra metod eftersom Kiwi har ett stort föremålsintresse och inte ska se apportbocken som en belöning. Jag hittade en artikel på Fanny Gott s hemsida och blev lite sugen att testa hennes metod idag.

I morgon drar vi tre till storstaden för lite shopping. Vet inte hur jag ska klara mig utan Kiwi och Meya i helgen men det ska nog gå... Vi har ju fixat fantastska hund- och husvakter så jag vet att de kommer ha det toppen!

I fredags stack vi upp till stugan direkt när Fredrik kom hem, vi orkade inte gå hemma och bara tänka helt enkelt! Det man egentligen vet om (men förtränger) är att man bär sorgen med sig överallt, den kan man inte bara lämna hemma. Men även om det var tungt å komma upp till stugan och se en massa saker som påminde om Tindra har det ändå varit en bra helg. På lördagmorgonen kände vi att vi behövde träffa lite folk (och då sitter vi typ 10 mil från närmsta kompis:)) så jag skickade iväg ett mess till ett par som vi kände skulle vara perfekta att umgås med i denna stund. Vi hade tur!! De hade inget för sig på em/kväll så de kom upp och det blev som vanligt en mycket trevlig kväll i deras sällskap. Jag kom tom på mig själv att skratta flera gånger. De hade även med sig sin underbara dotter upp. Kan inte nog skryta om hur stolt jag var när hon vid efterrätten ville sitta bredvid mig(!!) och inte mellan mamma och pappa... :o).

Vi har haft strålande solsken hela helgen! Varmt och gott, man har kunnat sitta ute på terassen i t-shirt... det ni! Dock uteblev vår planerade "flera timmars långa promenad i skogen med matsäck" mm pga att älgjakten hade satt igång. Vi hörde en hel del skott på relativt nära håll (Norra Öland är inte så stort) samt hundar som skällde.

Här kommer lite bilder från helgen

Vi kan väl inte riktigt säga att vi är i våra sinnes fulla bruk. I går ringde vår granne upp till stugan och undrade om vår fönsterdörr (på framsidan!!) skulle stå öppen... VAAAA??? Den hade vi alltså lämnat öppen, endast haspad så att vem som helst hade kunnat gå in, ända sedan i fredags. Då ska jag tillägga att både Fredrik och jag tog en extra sväng (som vi alltid gör) och kollade att allt var ordentligt stängt innan vi åkte. Grannarna lovade att hålla koll under dagen så vi slapp åka hem i all hast bara för det. Jag kan inte säga det nog med gånger, våra grannar är helt fantastiska

Idag känner jag mig lite starkare igen. Även om saknaden är enorm och jag går med gråten i halsen hela tiden har jag ändå på något sätt hittat tillbaka till verkligheten igen. Jag känner mig redo att ta tag i saker igen, både roliga och tråkiga. Livet bara måste gå vidare! Så är det men jag lovar att det kommer ta lååååång tid innan allt är som vanligt igen... om det någonsin blir det. Och blir det inte det så är det ok! Tindra har verkligen gett ett avtryck i vårt liv, hon kommer alltid vara med oss... på ett eller annat vis.

Ps. Tack alla ni för inlägg i bloggen, telefonsamtal, SMS, mail mm. Det betyder oerhört mycket i en sådan här situation. Ds

Idag är det ännu värre, saknaden ännu större och hålet i hjärtat ännu djupare. Det är så tyst här hemma, de andra två hundarna bara sover. Jag borde aktivera mig själv och dem för att tänka på något annat men får inget gjort. Jag saknar min lilla ögonsten sååå! Det dåliga samvetet gör sig påminnt, kunde jag gjort något mer, kunde jag gjort något annorlunda? Ja, förmodligen men nu är det inte så, det är alltid lätt att vara efterklok. Min lilla vovve mådde inte bra! Så var det, det är den bistra sanningen. Inte en enda dag har det gått utan att jag har tänkt och oroa mig för Tindra. Har hon motionerat för mycket, för lite? Har hon mycket ont? Sista tiden har jag orat mig för att Celvin ska råka få tag i hennes svans som hon är så otroligt rädd om. Visst är det min/vår skyldighet som föräldrar att lära barnet att vara snäll mot hundarna men alla som har haft eller har barn vet säkert hur snabbt det kan gå och en hund som har ont kan man inte alltid lita på, hur gärna man än vill. Tindra har aldrig visat något aggressivt beteende mot oss, hon var en underbar familjehund! Men vi vuxna lärde oss oxå hur vi skulle hantera henne och vi förmedlade alltid det till folk som kom och hälsade på. Hur man skulle lyfta henne, att man skulle undvika svansen mm.

Tindra har varit bättre, verkat piggare en tid men symptomen har ändå funnits där hela tiden. Hon har dessutom många gånger hållt sig på promenaden. Vi kunde komma in från en långrunda utan att hon hade gjort sina behov och därmed signalerade att hon behövde ut igen. Samma symptom som när hon fick senaste skovet av smärta. Jag misstänker att det smärtade att kröka rygg.

Det som fick oss att ta det slutgiltiga beslutet var att Meya och Tindra rök ihop och slogs på liv och död. De har slagits förrut, från att ha varit små gruff som vi har kunnat avbryta har det stegvis eskallerat. Vi har kunnat se ett samband med deras slagsmål och Tindras allmäntillstånd. Klart att det blir obalans i flocken när någon inte mår bra.

Vi har hört oss för om omplacering, men om vi ens skulle ha hittat någon till Tindra hade det inte känts rättvist varesig mot hunden eller den som skulle ta hand om henne. Vi kunde ju inte lova någonting. Tindra var inte hel och frågan var inte OM hon skulle få ont igen utan snarare NÄR. Jag skulle bara lämnat över bekymret till någon annan. (Det är inte Tindra jag kallar bekymmret utan det att behöva oroa sig för en älskad vän!!) Nä, vi kände att som föräldrar och djurägare var det vår plikt att fatta ett beslut, hur ont det än gjorde. Det här är inget som kommit plötsligt utan har varit en lång och seg process med mycket tårar och velande hit och dit.

Man får ett väldigt speciellt förhållande till en hund som inte är frisk. All tid vi har spenderat på rehab, muskelträning hemma, resor till olika veterinärer i landet och annat kunnigt folk gör att man kommer varandra så nära. Det går inte riktigt att förklara. Vi ville så gärna att det skulle funka, vi ville att hon skulle slippa ha ont, slippa att ha ett öga i nacken hela tiden för att hinna undan om ngn kommer för nära. Slippa att ständigt känna stress. Kort och gott, vi ville att hon skulle vara frisk!

Jag måste verkligen ta mig i kragen, jag har två fantastiska hundar som behöver sin matte och en liten son som behöver sin mamma (även om han är lyckligt ovetande och gapskrattar åt mig när jag gråter, han har inte lärt sig alla signaler än som tur är). Det gör bara så jäkla ont hela tiden. Tänker jag på något annat i några minuter (jag kom på mig själv med att gå in i sovrummet och kolla efter Tindra, om hon låg där i den lilla solfläcken som hon brukar om eftermiddagarna) gör sig den bistra sanningen mig påmind som en stöt genom hela kroppen. Känns som om tårarna aldrig kommer sluta rinna, att ingenting kan bli kul igen...ingen mat kan bli tillräckligt god. Någonstans där inne vet jag att det inte fanns något annat alternativ.

Igår kväll fattade jag och Fredrik ett av de svåraste beslutet någonsin, vi har låtit vår underbara, älskade lilla yrväder somna in, Kiwi har förlorat sin bästa vän och läromästare! Det gör så ont, mitt hjärta blöder och jag saknar henne så otroligt mycket. Det finns ingen som hon, hon var en mycket speciell liten dam med ett stort problem här i livet. Hon föddes med en missbildning i ryggen som till sist orsakade så mycket problem för henne att vi kände att det enda rätta var att låta henne vandra vidare. Tack Kristine för ditt stöd att fatta beslutet som vi dragit på länge!

Jag vill minnas Tindra som den galna lilla terrier hon var och kommer därför att dela med mig av några bilder nedan. De är helt oredigerade, orkar mig inte på att lära mig det nu.

En av Tindras favoritplatser... på sin puff och i solens strålar.

Hoppsan, hur i helsike kom Tindra upp dit? Hon står på fönsterbläcket i gamla lägenheten och spanar på folk som går förbi utanför. Ertappad...;o)

Till vä: Söta fina lilla Tindra, en vackrare hund får man leta efter. Till hö: Medan de andra hundarna går in eller lägger sig i skuggan lägger sig Tindra mitt i gassande sol!

Det är dessa stunder jag vill minnas, förra sommaren på promenad vid Svinö.

Tindra älskade att lära sig konster samt visa upp dem för folk som hälsade på. En riktig liten teaterapa var hon.

Poolen vi fick av Mamma och Per förra året blev väldigt uppkattad av Tindra. Roligast var nog ändå när vi fyllde den med vattenslangen enl henne.

Den här bilden är med som en liten symbol. Det är så här jag vill se det att Tindra har det nu:

En stor grön äng vid vattnet där hon kan gå runt och strosa och lukta precis hur mycket hon vill. Framför allt känner hon inte längre någon oro eller smärta.

Tindra, vi älskar dig så! Det känns som jag ska gå av på mitten. Jag vill bara att du ska komma in genom dörren och vara sådär glad som bara du kan och säga att allt är ok nu. Varför blir inte livet alltid som jag tänkt mig, varför dessa prövningar? Är det för att ge en liten påminnelse, att stanna upp och uppskatta det jag har? Någon mening måste ju finnas, även om jag inte ser den just nu. Tack mamma och Jennie för ert stöd, ni har oxå hjälpt mig att fatta ett beslut och framförallt påminnt mig om den krokiga vägen för det är lätt att bara minnas det bra i en sådan här situation.

R.I.P Tindra, vi ses någon gång i framtiden!

Det är dax för fredags mys.... Bäst å passa på och vila för snart bär det av till klubben!

Kiwi och polaren Frasse spanar när Jaffa vallar samt väntar på sin tur. Bilden är från i somras, tagen av Elisabeth.

Lilla Kiwi-Liwi (som Anja kallar henne) vallar. Även denna bild är tagen i somras av Elisabeth.

Jag och Celvin på den välförtjänta fikan efter vallpasset. Oj så liten han var...

Celvin älskar sin gåstol, idag har han kommit på hur han ska göra för att komma framåt - och fort går det! Ena stunden var han framme och försökte nå hundarnas vattenskål så jag vände på stolen och då var han helt plötsligt i andra änden av vardagsrummet och drog i våra lameller. Ja, jag kommer ha att göra om dagarna från och med nu!

Superglad för att det bjöds på favoriten spagetti och köttfärssås.

Cool kille på promenad

Bilden talar för sig själv...

Först gunga....

...sen sova

Oj, jag har inte varit inne på några dagar och då har det hänt grejjer på bloggplatsen. Kul! Bland annat har funktionen som jag länge väntat på kommit, man kan spara inlägget som ett utkast innan man publicerar och slipper därmed riskera att förlora det man har skrivit.

Jag hinner egentligen inte skriva för Celvin kommer vakna vilken sekund som men jag måste iaf. Jag har just varit hos Anja och vallat på hennes lamm och det kändes så himla bra. Inget revolutionerande men vi fick till en del bra saker och framför allt lite flyt och det kändes fint i min lilla mage! Nu känner jag att vi kan börja jobba igen, att vi är tillbaka där vi var innan uppehållet och att vi faktiskt kan komma framåt. Framförallt så har jag en ganska tydlig bild över hur jag vill gå vidare.

Jag måste bara slå ett slag för mina fantastiska träningskompisar Anja och Elisabeth. De är bara helt underbara!! De gillar fika lika mycket som jag... ha ha! Skämt å sido, de hjälper och peppar, kommer med en massa tips, slår mig i huvudet ibland. Dessutom är de fantastiska barnvakter åt Celvin (när jag kör) som nästan alltid är med!

Även Per och jag har kommit igång och tränat en hel del tillsammans vilket är toppen. För det första bygger han alltid upp massa roliga banor eller kluriga kombinationer och för det andra så har han kommit långt och kan hjälpa mig en hel del med handling och annat. Givetvis är även han duktig på att peppa och hjälpa mig med Celvin. Tja... vad vore livet utan bra träningskompisar? Ni är otroligt viktiga... hör ni det! ( Hanna... kom tillbaka från Huvudstaden)

När jag ändå är igång kan jag ju passa på och tacka min fantastiska sambo som faktiskt släpper i väg mig i tid och otid, även ofta följer med och hjälper till, analyserar med mig, aldrig klagar samt ger mig sin axel när jag behöver gråta en skvätt... ha, ha, herregud vad sentimentalt det blev helt plötsligt. Jag lovar att det dröjer innan det kommer fler sånna här inlägg *skratt*.

Celvin sover fortfarande så jag kan passa på och berätta att han kutar omkring för fullt (när han är i vaket tillstånd). Hmmm, mycket tidigt att gå när man bara är sex månader tänker du och ja du har helt rätt, om det inte hade varit för att han har en gåstol...

Ja, hela 40-50 cm långa "lockar" föll från mitt hår idag. Min frisör var nyss hemkommen från London efter en hel veckas kurs och det smittade av sig på mig. Jag är helnöd!! Min kamera är trasig så ni får hålla till godo med ett par bilder tagna med datorn;o).