I mitten av februari var Mickis, Kiwis uppfödare nere och höll kurs i fårvallning. Vilken underbar helg vi hade! Lördagen tillbringade vi i ridhuset vilket borde varit toppen för Kiwi och mig... inte behöva tänka på att fåren ska hoppa över någonstans, ha drag mm. Jag säger som Tony Irving, MEN... vi fick inte riktigt pusselbitarna på plats. Mickis klämde på en öm punkt (vilket var superbra men lite jobbigt) och jag var mer frustrerad än någonsin när vi åkte hem den dagen. Egentligen borde jag väl gett upp och tänkt att jag är värdelös på att valla, för det är jag. Ingenting finns där naturligt för mig... undrar varför. Men jag är ju så jäkla envis så jag bröt ihop en stund sedan tänkte jag på min gamla VH-chef som alltid sa "det är i frustrationen man lär sig". Bra och viktiga ord enligt mig som jag då och då tänkt på när det varit tufft. Sedan åkte vi hem och vallade får hela natten i drömmarnas land. När jag vaknade på söndagen hade jag en klar målbild om vad jag skulle uppnå under söndagen, hur jag bättre skulle röra mig och vad jag ville få ut av Kiwi. Det mest elimentära Mickis tryckt på var att försöka hålla Kiwi på fötterna. Hon behöver lära sig att gå lugnt och behärskat bakom fåren. Jag har i min tidigare träning "safe:at" lite genom att lägga henne så fort hon börjat springa och tappat koncentrationen. Det är slut på det nu! En annan sak var att jag inte längre får ta henne på klappen (inte just nu) utan först lära henne det som borde vara mest naturligt för henne, gå bort från mig och upp till kl 12. Detta var inte längre naturligt för henne och jag började fundera lite på hur hon egentligen haft det med sin balans från början. Jag tror nämligen inte att den varit särskillt jättebra men att jag inte reflekterade så mycket över det från början eftersom jag inte visste bättre.

På söndagen gjorde vi grymma framsteg efter att Mickis tvingat oss att plocka ut fåren från staketet vilket vi höll på med ett bra tag + att fåren hoppade över staketet ett antal gånger och jag var beredd att ge upp. Men när det funkade en gång var jag malligare än malligast (även Kiwi) och Kiwi kunde fixa det flera ggr. Dessutom fick jag henne att hålla sig på benen, kunna gå lugnt och fint bakom och driva. Duktig vovve! Och duktig förare! Nu blev jag säker på det jag hela tiden känt. Kiwi är en toppenhund. Hon kan bli en vallhund, det är inte där det ligger utan jag måste lära mig och det tänker jag bannemig göra. Jag är oerhört envis och ger mig inte i första taget! Dessutom är det faktisk väldigt kul att valla. Jag håller fortfarande ögon och öron öppna ifall det finns någon mark här i närheten. Egna får vore drömmen och ett stort steg närmare en godkänd vallhund.

På måndagen samma helg höll Fanny Gott grundkurs/lydnadskurs för samma gäng. Vi hann inte med så mycket på en dag (jag menar, Fanny har ju en hel del att bidra med, jag hade gärna haft henne här en hel vecka  ) men det vi hann med var toppen och supernyttigt! Vi tittade främst på fortsatt arbete med rutan och Kiwis ställande under inkallning. Många bra tips till fortsatt arbete fick vi. Kursen gav mersmak så jag hoppas på att få gå en lydnadskurs hos Fanny inom en inte allt för avlägsen framtid.

Fanny stannade en extra dag (hon bodde hos mig) så vi åkte till Anja och vallade även på tisdagen. Det märktes på alla tre hundarna att de hade fått vila en dag och bearbetat det de hade lärt sig på helgen för alla gick super. Jag var så nöjd med min lilla hund och även med mig själv för att jag äntligen börjat få lite känsla för det där med vallning. Tyvärr var detta sista gången vi vallade, nu har Kiwi i stort sett vilat från träning i snart tre veckor. Eller visst har vi kört agility några gånger och även lite lydnad och hemmatrix men inte alls lika intensivt som vi brukar. Vilan har varit skön främst för mig men kanske även för Kiwi. Jag tror man behöver återhämta sig lite då och då, speciellt efter en intensiv period, mest för att samla på sig inspiration och tanka ny energi. Nu vill jag bara att snön ska försvinna så vi kan gå bort till klubben och träna där. Det är på god väg, idag lyser solen igen, man börjar vänja sig vid det! Snart är det dags för den dagliga promenade på golfbanan, herregud vilka ytor och vilken fin utsikt, tänk om man fick gå där jämt. Kiwi springer nästan benen av sig så hennes kondis är det inget fel på. Så man kan säga att vi fystränar nu, skratt, för att inte låta alldeles lata.

 

mamma

9 mars 2010 14:52

Åh vad duktiga ni är! Att du är en kämpe det vet vi så du kommer inte ge upp hur svårt det än är! =) kram kram

 

Elisabeth & bc-killarna

10 mars 2010 10:13

Äntligen ett inlägg!!! ;)) Vad roligt!

Vet du, jag tror det häftigaste på hela kursen var att se när det lossnade för dig och Kiwi! Ni var sååå jäkla duktiga!!!!!

KRAM

P.S Det var faktiskt nästan så fantastiskt blå himmel igår! Bara lite extra skärpa och kontrast på bilderna :)

http://www.loveofrasse.dinstudio.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Per och jag byggde upp en agilitybana klass 1 och då såg det ut så här:       Det är så otroligt bra få se sig själv på film. Många saker känns annorlunda mot hur det ser ut. Både till det bättre... och sämre :) ...

Ja du kära mamma Rhu, vart tog jag vägen? Det undrar jag oxå. Tiden bara springer iväg, veckorna består av måndagar och fredagar typ :) Kan bero på att jag har en liten ettåring som sällan eller aldrig sitter still (gulle  ) att det är fina, ljusa kv...

För några dagar sedan anmälde jag mig och Kiwi till tre tävlingar. Två stycken lydnadsklass 2 och en agilitytävling så nu är det bara att vakna ur vinterdvalan och sätta fart med träningen igen. Vår lilla vila har faktiskt bara gjort oss gott för vis...

Tack snälla alla ni som har hört av er, era ord värmer verkligen! Vi kommer inte att åka in med Meya idag, vi upplever inte att hon är så dålig att hon måste få sluta akut utan vi (Fredrik och jag) behöver mer tid på oss för att förbereda oss. Meya k...

  Idag var vi hos veterinären för att vaccinera hundarna. Då jag bokade tiden bad jag dem sätta upp lite extra tid för att hinna känna igenom Meya lite ordentligt eftersom jag känt att hon börjar bli gammal och förmodligen har ont i sina små leder...