Idag var vi hos veterinären för att vaccinera hundarna. Då jag bokade tiden bad jag dem sätta upp lite extra tid för att hinna känna igenom Meya lite ordentligt eftersom jag känt att hon börjar bli gammal och förmodligen har ont i sina små leder. Eller att hon har ont vet jag, frågan var bara hur ont.

Tyvärr var tillståndet precis som jag befarat men blev ändå chockad när orden kom ur vettens mun. Meya har jätteont och det värsta är att det inte bara är i en led utan nästan överallt. Veterinären fick mig att inse att slutet börjar närma sig och det var det som var så svårt att ta in. Jag har börjat förbereda mig, Meya är 10 år så det var inte helt nytt men jag har ändå där längst inne tänkt år framåt. Minst ett kanske två. Min plan har ju varit att köpa en ny liten stjärna när Meya går ur tiden men samtidigt vill jag ju att Kiwi skulle vara i trean i Lydnad, ha några pinnar i agility samt GK vallhund och det är mål som sträcker sig över 1-2 år. 

Igår var det ett halvår sedan Tindra fick somna och jag har undermedvetet trott att jag bara för det varit skonad från fler jobbiga beslut. Konstigt att tro det egentligen! Jag har fortfarande inte sörjt färdigt Tindra, jag har inte ens kommit över ytan känns det som, jag ligger ofta vaken om nätterna och längtar och saknar och undrar vad som var meningen med allt. Jag är egentligen inte arg, för jag är samtidigt så jäkla glad över att hon fick vara vår vi fick lära känna varandra!

Häromnatten hade jag en dröm som förmodligen skulle hjälpa mig lite, lite att komma vidare. I alla fall trodde jag det första dagen efter då det kändes bättre men det går ju hela tiden upp och ner;

Jag drömde att de ringde från djursjukhuset och berättade att T fortfarande levde, att det hade utfört ett expriment på henne för att se om hon kunde bli frisk. Jag var så lycklig och vips så hade jag henne i min famn och vi kelade, pussades, lekte, myste.. allt på en gång. Sedan frågade jag om hon var ok nu. Då skakade vetten på huvudet och sa att hon aldrig kommer bli bra. Plötsligt kom det förbi en massa bilder/händelser där T ligger och skakar av smärta efter en vanlig promenad, den enorma ångest inom mig, maktlöshet, rädsla för att hon vilken dag som kan klappa ihop och att vi inte kan göra någonting, hennes eviga travande runt runt i cirklar, hennes ständiga smärta när hon skulle uträtta behov (som ofta uteblev just därför). Jag kan nästan skriva en hel novell bara om detta, det var som om jag var med i en film och kastades mellan en massa otäcka scener. Sen gjorde jag det som jag i verkliga livet inte trott att jag skulle gjort igen eftersom det varit så smärtsamt. Jag sa farväl till henne ännu en gång och för sista gången, hur ont det än gjorde.

Nu tillbaka till Meya. Kontentan av besöket var en utebliven vaccination och en hel del att fundera på med mig hem. Jag köpte med mig en burk "aktiv hund" för jag det sista jag sa till vetten var att det vore skönt att få ge henne ett halvår till. Men i bilen på vägen hem släppte chocken lite, tårarna kom och jag började fundera... ett halvår till... för vems skull då? Min egen? Nu är jag ju där igen, egoismen sätter in som en slags försvarsmekanism. Man vill och vill... De ord som gick in djupast (förmodligen för att det är så jag har känt själv sista månaderna) var att det kan vara väldigt jobbigt för en hund som vill så mycket men inte kan pga smärta och ännu värre när den ser hur kul den andra hunden har men inte kan själv.

Meya gick ju ner sig fullständigt i början av december pga en långdragen pankreatit och har liksom aldrig hämtat sig efter det vilket veterinären sa tyvärr inte var ovanligt. Det är en otäck sjukdom som kan sätta igång många andra inflammationer i kroppen, vilket det alltså har gjort i Meyas.

När jag släppte ut Meya ur bilen när vi kom hem såg jag hur fruktansvärt stel hon faktiskt är och nu ställer jag mig mig den stora och rent ut sagt skitjobbiga frågan, är det värt att dra ut på lidandet mer eller är det dags redan i morgon? Kommer jag klara det? Min första alldeles egna hund, världens bästa, underbaraste läromästare och kamrat, vad vill du själv? Är du lycklig här på jorden?

 

Fanny

18 mars 2010 15:11

Tänker på er. Sådana beslut är aldrig lätta, men jag tror att det känns bra när man väl har tagit rätt beslut för sin vän.

http://www.klickerklok.se

 

Bosse

18 mars 2010 16:56

Får tårar i ögonen när jag läser detta

 

Kjell o Birgit

18 mars 2010 20:20

Bosse ringde och berättade. Det gör ont när man läser din blogg.

 

Jennie

18 mars 2010 21:56

Hej Gumman!
Vad tråkigt att höra att Meya är dålig. Hon är ju likamed dig på något vis. Tyvärr har vi dem ju bara till låns ett tag och du får vara glad för att hon gett dig allt det där speciella som hon gett dig under alla år. För mig har hon alltid varit och kommer alltid att vara gegga-meya :) När du och jag var ute och gick på Dunö och det fanns EN geggpöl på hela Dunö och hon var i den innan vi ens hann ur bilen :). Vi får hoppas på att att burken med "aktiv hund" gör skillnad och att du ser att hon ändå mår bättre. Alla som känner dig vet att du inte nöjer dig med annat än det bästa för dina hundar.
Du ska inte må dåligt för Tindras skull, i ärlighetens namn hade du inget val. Hon var inte frisk och hon hade smärta, innerst inne vet du att du gjorde rätt. Jag förstår att beslutet och sorgen inte är mindre svår för det men du måste försöka tänka på det. Du gjorde rätt!!!
Ta hand om dig kära vän så hörs vi av snart!
Kram

 

mamma

19 mars 2010 08:54

Mitt hjärta blöder för dig mitt älskade barn! Om jag ändå kunde skydda dig från svåra vuxenbeslut men det går ju inte! Vad jag helhjärtat vet att du alltid tänker på andras bästa i första hand och fattar kloka beslut! Hoppas Meya mår mycket bättre av "pillrena" du köpte! Puss o kram Din mamma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Per och jag byggde upp en agilitybana klass 1 och då såg det ut så här:       Det är så otroligt bra få se sig själv på film. Många saker känns annorlunda mot hur det ser ut. Både till det bättre... och sämre :) ...

Ja du kära mamma Rhu, vart tog jag vägen? Det undrar jag oxå. Tiden bara springer iväg, veckorna består av måndagar och fredagar typ :) Kan bero på att jag har en liten ettåring som sällan eller aldrig sitter still (gulle  ) att det är fina, ljusa kv...

För några dagar sedan anmälde jag mig och Kiwi till tre tävlingar. Två stycken lydnadsklass 2 och en agilitytävling så nu är det bara att vakna ur vinterdvalan och sätta fart med träningen igen. Vår lilla vila har faktiskt bara gjort oss gott för vis...

Tack snälla alla ni som har hört av er, era ord värmer verkligen! Vi kommer inte att åka in med Meya idag, vi upplever inte att hon är så dålig att hon måste få sluta akut utan vi (Fredrik och jag) behöver mer tid på oss för att förbereda oss. Meya k...

En stolt pappa fick se Celvin ta sina första stapplande steg. ...