Senaste inläggen

Av Camilla - 12 oktober 2009 09:05

I förra inlägget berättade jag att det börjar hända saker med min lilla Kiwi och faktiskt så tror jag att jag hade rätt! Varenda träningspass sedan dess har känts helt fantastiskt - vi har fått tillbaka den "rätta" känslan igen och ser mycket ljust på framtiden! Skrattande


Vallning: I tisdags var vi hos Anja. Jag började med lina på Kiwi och höll mig i nedre delen av 25:an, hon gjorde en del fina saker men jag fick oxå fram hennes beteende som hon tar till när hon blir osäker, släpper fåren och kommer till min vänstra sida. Jag försökte vara snabb med smacken men det funkade bara ibland... förmodligen var jag för sen när det inte funkade! Jag misstänker oxå att detta beteende kommer när hon blir trött i huvudet, hon slutar tänka själv och frågar mig om hjälp. Till skillnad mot lydnaden vill jag ju inte att hon ska göra det! När det kändes som vi inte kom vidare tog vi av linan (då hade Kiwi pausat oxå) och körde små hämt. Jag lade henne kl 6, gick ut till klockan 4 resp 8 (typ) klappade och pyshade och lade henne sedan kl 12, för att sedan göra om övningen. Flera ggr sneddade hon in och gick in framför mig (ville att hon skulle runda mig) och då stöttade jag henne genom att snurra runt med pisken i handen för att få ut henne. Till slut gick hon riktigt bra!


I torsdags var vi hemma hos Elisabeth på hennes får och OJ VAD DET KÄNDES BRA!! Första passet hade jag Kiwi i lina men behövde knappt använda den. Hon tog mina kommandon jättebra, (ligg, smacken och klappen... alltid ngt!) Hon var inte alls så intresserad av att komma in till min sida tack och lov! Som vanligt var hennes lilla hjärna trött vid andra passet, där saknade jag den där härliga känslan men kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var annorlunda mot det tidigare passet. Jag tog därför av henne linan och gjorde små hämt, precis som på tisdagen och detta gjorde hon superbra! Var mycket duktigare på att runda mig, krävde mindre stöd. Duktiga hund!! Jag nöjde mig ganska snabbt eftersom lilla damen var trött i huvudet och det enda jag ville uppnå var framsteg från tisdagens pass och det fick vi absolut. På många sätt!!


När Mickis var nere för ett år sedan gjorde vi en övning där fåren stod i fålla och hundarna skulle gå lugnt mot dem och sedan flankera ut. Mickis hade ställt ut pinnar som stöd. Nedan ser ni två bilder på samma övning.


1). Här går Elisabeth och Frasse rakt mot fåren..


 


2). Cilla hjälper Ester att flankera till höger


 


Ville man försvåra det hela lite (och det ville ju JaffaTungan ute) kunde man testa sina kommando och gå zick-zack mellan pinnarna (där andra gick rakt mot fåren).


 


Jag klurar lite på om detta kan vara en övning för Kiwi för att lära henne att flankera??? Eller är det för tidigt, ni som kan det här med vallningObestämd?? Jag längtar tills Mickis kommer om två veckor, superkul ska det bli!!


Agility: I onsdags var det träningstävling på klubben och Kiwi och jag ställe upp! Vi hoppade över slalom, då jag med säkerhet vet att hon inte kan det, och körde resten av banan. Det gick faktiskt riktigt bra! Några missar blev det där jag inte hann placera mig så det kan jag inte beskylla Kiwi för! Bäst av allt! Hon lyckade fokusera trots att hon var uppe i stress (längst ner i inlägger kan ni läsa varför). 


Lydnad: I måndags var jag och E i Saxnäs och tränade. Jag tränade bla rutan vilket gick bra! I lördags var hela familjen på kalas i Hultsfred och firade Fredriks pappa så det blev ingen träning. Jag var lite sugen på att stanna på Hultsfreds Bk och hade därför med mig ombyte, men eftersom vädret var som det var hoppade jag över det för Fredrik och Celvins skull. Annars är det rätt kul att vara på andra brukshundsklubbar för en gångs skull.


I går var Fredrik, jag och Celvin inne och firade Pers födelsedag så det blev inte någon träning då heller MEN när jag på kvällen sitter där i soffan... beklagar mig på att det är mörkt ute redan kl 19:30 och att jag inte vågar åka till klubben själv får jag ett meddelande från E. Vi pratar tävlingar mm och jag passar på och beklaga mig lite för henne oxå och vad händer då? Hon erbjuder sig att följa med å träna!! Jippi! En stund senare möttes vi upp på klubben. Kiwi var taggad upp över öronen vilket var precis enligt min plan! Perfekt, jag misstänker att det är sån hon kommer vara vid debut så jag ville träna på det. Vi började med lite linförighet vilket gick riktigt bra, E berömde ossSkrattande! Ett läggande under gång, perfekt!! Tyvärr tragglade jag det ett par ggr till och fick bekymmer med att hon reste sig upp. Blir inte så orolig behöver bara träna detta lite mer för jag tror att det kommit av att jag i vallningen lagt henne för att bromsa och sedan smackat upp henne snabbt på benen. Har märkt även i vallningen att hon inte legat kvar alla gånger, vilket är det hon varit allra bäst på tidigare! Får träna detta mycket mer i andra situationer. Vi tar oss bort till hopp över hinder. Shit, när gjorde vi det sist? Gick fint efter ett par ggr. Först ville tösen ligga ner famför hindret (gör ju så i ag) men när jag påmint henne så gick det fint! Ställande under gång behöver jag träna mer och jag fick lite tips av E. Efter en liten paus kommenderade E mig. Egentligen var det kanske dumt?? Jag kände att Kiwi var TRÖTT i huvudet men ville ändå passa på när erbjudandet frän E kom. Kiwi höll ett mycket bra fokus på mig men hamnde ur position, för långt fram, flera ggr. ett problem vi drog på oss under tiden jag var gravid som kan komma fram ibland när Kiwi är trött. Måste bort!! Vi avslutade med att gå upp till agilitybanan och ta slalom. Snuttan gjorde det perfekt på en gång. Att dumma jag sedan skulle ge mig på det ytterligare en gång beöver vi inte nämna här! Vi avslutade iaf bra!


Tja, just nu känns det som träningen flyter på riktigt, riktigt bra. Vi kommer framåt hela tiden och har glädje och den där härliga känslan finns där varje pass. Lite trist att nämna detta nu i all lycka men det finns fortfarande ett litet svart moln på den klarblåa himlen. Kiwi fixar inte att stå lugn och titta på andra när de kör agility. Hon beter sig riktigt illa faktiskt! Skäller och har sig vilket främst är frusterarde för mig och de runtomkring men gör oxå att hon tar "slut" mycket fortare, hon är ju igång hela tiden. Det enda som funkar är att stoppa in henne i en bur med en filt över men det passar ju inte att göra det alltid! Jag har fått många goda råd och jag har testat och tränat. Det blev lite bättre ett tag för att nu vända och bli värre igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag inser att jag måste träna mer... men hur? Jag tror bara att det blivit en "grej" som jag måste bryta!




Av Camilla - 11 oktober 2009 08:18

Ett gästinlägg av Fredrik:


Nu har det gått tre veckor sedan jag upplevde några av de hemskaste dagarna i mitt liv.
Mina känslor överraskade mig. Att hålla inne känslorna för att vara ett stöd till resten av familjen gick inte. Tårarna bröt sig igenom alla barriärer. Den lilla tösen som jag så många gånger varit helt tokig på, visade sig betyda mycket mer än vad jag någonsin kunnat tro.
Tomheten att ta morgonpromenaden med bara två hundar var bedrövlig. Helt plötsligt gick det utan problem och jag stod inte insnurrad bland en massa koppel. Jag saknade kaoset.
  Beslutet som ältats fram och tillbaka under en längre tid kändes inte så svårt att ta när vi summerade alla fakta, precis som Camilla beskrivit.
Men efteråt; jag kände mig så hemsk! Känslan av att jag övergivit henne gick inte att förtränga vilket fick mig att känna mig så hemsk.
Tindra blev mer och mer den som jag kände att jag ville ta hand om. Att träna henne var en balansgång och vi var oroliga varje gång att hon skulle få ont dagen efter.
  Vi for med henne till ett otal experter. Bl. a Strömsholm. Under tiden kände jag mest hur jobbigt det var med allt som var runt omkring henne. Idag hade jag gett vad som helst för ynka 5 minuter.
Som jag tidigare skrev kunde hon driva mig till vansinne med sitt snurrande framför TV:n eller bredvid köksbordet då hon ville något. Då höll jag på att gå i bitar, men nu uppskattar jag all tid som jag fått dela med henne, jobbiga som roliga.
  Till slut kände jag mig lite av hennes skyddande ängel. Försökte hitta lösningar för att det skulle funka, att ge henne ett drägligt liv. Men vad var det för liv? Hennes stora passion var att jaga järnet. Den friheten kunde vi inte ge henne eftersom vi visste att det kunde ge henne kraftiga smärtor.
Hennes andra passion var att ligga i solen och slappa. Om jag hade trott på ett liv efter detta hade jag inte sett henne som en ängel som svävar bland molnen utan hade önskat henne en paraplydrink på en solig strand.
Tindra jag saknar dig!

Efter denna tragiska händelse har jag trots allt sett tillbaka för att dra lärdom. Som jag skrev önskar jag vad som helst för de stunder då Tindra var som jobbigast bara för den tiden kan man aldrig få igen tillsammans med henne. Så hoppas jag kunna leva härefter. Stunder som i nuet upplevs jobbiga, kommer jag uppskatta att jag ändå fick ta del av och förhoppningsvis löses den konflikten eller vad det nu kan handla om på ett bättre sett.

För övrigt:
Vad händer på husfronten frågas det titt som tätt.
I dagarna var två killar här för genomgång av persienner, plisséer etc. Känns som det kommer bli kanonbra. Dessutom har vi fått upp lite fasadbelysning.
Jag beställde två trådgårdsböcker häromdagen, snacka om att man börjat få nya intressen, som vi ska hitta lite inspiration inför vår design av trädgården. Det har för övrigt hamnat lite i träda efter att de var här och jämnade till marken och dumpade matjord.

Av Camilla - 5 oktober 2009 10:08

Förra veckan rusade förbi toksnabbt... minns knappt vad jag har gjort s jag sammanfattar det lite.


Förra helgen: Var vi i Stockholm och Shoppade med stort S! Vi sprang omkring på Drottninggatan som yra höns, alla butiker skulle hinnas med. Jag var lite trögstartad, visste inte riktigt vad jag ville ha men rätt som det var hittade jag ett par coola jeans (som typ var det enda jag inte skulle köpa) och då lossnade det ordentligt. Det blev ett par skor, ett par stövlar, ett par jeans, en jacka, en mängd tröjor, koftor och några stickade klännigar. Det är ROLIGT att shoppa!! Dessutom hade vi sällskap på resan av ett par som förgyllde våran helg på mer än ett sätt!! Alltid lika kul att ungås med dem! Stor kram till er! Celvin skötte sig kanon på resan! Skönt å veta, då kommer vi våga oss i väg på lite långresor igen! Vill även sända en STOR KRAM till våra fantastiska hund och husvakter som gjorde det möjligt för oss att komma iväg samt pyntade vårt hus med pumporSkrattande. Såå mysigt att komma hem när det var så fint! Det var ju skördefest under tiden vi var borta och jag misstänker att de hade tagit sig en sväng runt på ön!


Babysim: Celvin älskar att vara i vattnet, han plaskar, sparkar, leker och dyker... Ja, minsann dock om än väldigt försiktigt! Ledaren är nog med att det skall vara på barnets villkor och tar det därför väldigt varligt med de övningar hon lägger upp. För två veckor sedan var Fredrik med och fotade oss. Det blev några fina bilder som jag kommer lägga upp här.


Celvins utveckling: Förra helgen när vi var i Stockholm lärde sig Celvin att prata i tvåstavigt, det var da-da och ba-ba mm för hela slanten. Supersött! Förmodligen tyckte även gästerna på den Indiska resaturangen oxå att det var jättesött, eller vad tror ni? Flört Idag har han även hittat ljudet "T" så då är det ta-ta-ta-ta mm. Gulligt!


Kiwi: Jag tror att lilla damen sakta men säkert börjar mogna en smula, kan inte rikitgt sätta ord på det men hon känns mer stabil i många lägen. Vi har inte tränat jättemycket denna veckan utan i stället hållt oss till våra långa promenader samt lekt en hel del och jobbat på att stärka vår relation. Jag tror även att mig desperata försök att få oss tävlingsklara i höst blev mer än en morot och satte käppar i hjulet istället. Sedan den dagen då jag gav oss ett halvår till (till april) har träningen vänt. Snacka om psykologi! Dessutom kan jag ge oss själva tid att bara ha kul vissa dagar inte träna hela tiden. Visst går det och är det ett måste att kunna kombinera dessa för att komma framåt men just nu behöver jag göra en skillnad på dem för att det ska bli tydligt för mig själv. Jag tror att ni som känner mig förstår vad jag menar.


Vi har hunnit med lite agility och Kiwi var fin-fin. Det var en fröjd att jobba med henne! Hon har en enorm glädje och är nu helt orädd för balanshinder (jäkla fixidé)! Dock har vi gungan kvar, har med flit låtit den vara sedan hon plötsligt blev superrädd för mycket utan anledning. Igår råkade hon av misstag springa över gungan och det var ju inge bra!! Jag blev så arg på mig själv även om jag inte kunde förutspå att hon skulle ta den bakom ryggen på mig. Dock verkade hon inte bry sig särskillt mycket utan kunde fortsätta fokusera och göra om övningen utan problem (och utan gunga såklart)!!


Meya: Tja, knallar på som vanligt! Är bara en sån underbar hund. Hon är med nästan överallt fast ibland märker man knappt av henne. Hon strosar mest omkring och tycker att livet är underbart och livet ÄR underbart för oss med henne runtomkring! Hon charmar, stöttar, kelar och bara är go helt enkelt! Älskar fortfarande att byta konster mot köttbullar och leka med kamptrasan har blivit görkul på äldre dar. Måtte hon leva till hon blir 35 som hon en gång lovade migFlört.


Tindra: Usch, vad jobbigt det är fortfarande! Vill inte skriva så mycket om just sorg i bloggen för jag vill inte att ni som läser ska bli ledsna av mina inlägg utan i stället tvärt om men guuuud vad jag saknar lilla skrutt! Det finns inte ord! Jag försöker tackla min sorg som vanligt när något känns svårt... genom att inte tänka på det men den här gången går det inte! Tindra finns med mig i allt jag gör, i mina tankar, när jag pratar ja... usch! Jag vet att vi fattade rätt beslut och jag ångrar mig inte men det gör inte saken lättare. Inte alls! Jag måste tänka på att Tindra har det bra nu, hon har inte ont och hon är inte stressad men jag kan inte låta bli och tänka på hur livet sett ut om hon inte hade haft en missbildning som endast drabbar ca 2% av alla hundar. Varför just hon? Förmodligen (eller ganska säkert) hade jag inte haft Kiwi och där slutar jag att fundera! Nu är det som det är! Livet måste gå vidare helt enkelt och det gör det genom att jag ger ALLT till de som finns kvar. Inget varar för evigt heter det ju, man ska vara tacksam för varje dag man får vara tillsammans och vara friska, det gäller både djur och människor!

Av Camilla - 24 september 2009 11:48


I tisdags infann sig träningslusten igen så jag ringde till min uppfödare för att få lite konkreta tips för att komma vidare i vallningen. Hon tyckte att jag kunde sätta lina på Kiwi och testa att fösa fåren. Jag skulle introducera time (gå rakt mot fåren), klappen (kom till mig) och korta flanker (ut till klockan 7-8 vä eller 4-5 hö) och där lägga henne eller time. Jag kunde såklart inte hålla mig länge utan tog vårt pick och pack och drog till Anja nästföljande dag.


Vi handplockade de allra lugnaste fåren och tog in dem i 25:an med hjälp av duktiga Chillan och där inne höll vi till. Jag hade egentligen bara ett mål med dagens träning och det var att Kiwi skulle vara lugn och fin, kunna putta på fåren i sansat tempo och det lyckades hon faktiskt bra med! Speciellt en gång var hon superduktig då fåren drog iväg snabbt höll hon huvudet kallt och stoppade dem fint bara genom att gå ut till kl 3.

Vi tränade även korta flanker, klappen tog hon bra men det var först lite trögt att få henne att runda mig vilket berodde på att jag stod lite långt bak. Jag klev fram lite och då gick det bättre. När hon rundade mig lade jag lite försiktigt på pyshen och sedan ligg eller time 5-6/7-8. Vi gjorde inte detta så jättemånga ggr för jag märkte att Kiwi blev väldigt trött i huvudet. Ännu en anledning att skaffa egna får för att kunna träna korta pass men ofta. Jag är så oerhört tacksam för att mina vänner låter mig träna på deras får!!


Vi avslutade med att hon fick putta runt på fåren lite rakt fram och i stor sväng. I sväng vill hon gärna gena och stoppa fåren i stället för att fösa bakom så här fick jag stötta henne med linan. Kanske gör hon det för att det är för svårt för henne än så länge...?


Kiwi är fortfarande lite osäker och kommer ibland in till mig när hon inte vet vad hon ska göra (jag jobbar hellre med detta än att hon lägger av!). Förmodligen beror det på att jag tidigare ibland har korrigerat henne för sent och därmed fel så fy på mig!! För att stötta henne försökte jag vara snabb med smacken och få henne på benen innan i det "kritiska läget". Jag gillar inte att hon släpper fåren men hoppas på att detta beteende försvinner när hon får mer självförtroende!


Jag måste jobba massor på min röst, märkte en tydlig förbättring när jag sänkte tonläget och pratade sakta. Kanske är det dags att börja med engelska kommandon för mitt ligg (samma som i lydnaden) kommer ofta i en allt för hög tonart och den verkar stressa henne. Det är nog lättare för mig att ändra om jag byter ord helt enkelt.


Detta passet var ett av de bästa! Inte bara för att Kiwi gjorde en hel del bra saker utan även för att jag kände att jag hade koll på vad jag gjorde, lite mer än annars om jag får lov att driva lite med mig självTungan ute.


Jag tycker att det är otroligt svårt med vallning och ännu svårare att sätta ord på det jag ser. Kommentarer tages gladeligen emot, vi vill utvecklas för vi är helt klart tända!! Det är såå kul!


Idag har jag inget inbokat men ändå massor att göra. Det ska städas, packas, tvättas, planeras och promeneras. Om jag hinner tänkte jag åka upp till klubben och vara med på torsdagsträningen men det beror på hur mycket jag hunnit under dagen. Celvin är just nu väldigt mammig, vilket är mysigt men innebär även att jag har mindre tid över till annat. Det går inte heller längre att lägga honom i gymet och tro att han ligger kvar där. Han förflyttar sig i ett rasande tempo, han har inte börjat krypa ännu, utan ålar sig fram, men det är bara en tidsfråga. Det gäller att vara med och passa allt från lamellerna, hundarnas vattenskål, kökslådorna mm. Det är jätteroligt att se honom utvecklas men det gäller också att planera andra sysslor där efter.


Något som jag har slarvat att träna i lydnaden är apportbocken. Vi var ganska  flitiga i några dagar i somras men har sedan efter det glömt bort den... eller förträngt?? Jag har velat hitta en bra metod eftersom Kiwi har ett stort föremålsintresse och inte ska se apportbocken som en belöning. Jag hittade en artikel på Fanny Gott s hemsida och blev lite sugen att testa hennes metod idag.


I morgon drar vi tre till storstaden för lite shopping. Vet inte hur jag ska klara mig utan Kiwi och Meya i helgen men det ska nog gå... Vi har ju fixat fantastska hund- och husvakter så jag vet att de kommer ha det toppen!

Av Camilla - 21 september 2009 09:57

I fredags stack vi upp till stugan direkt när Fredrik kom hem, vi orkade inte gå hemma och bara tänka helt enkelt! Det man egentligen vet om (men förtränger) är att man bär sorgen med sig överallt, den kan man inte bara lämna hemma. Men även om det var tungt å komma upp till stugan och se en massa saker som påminde om Tindra har det ändå varit en bra helg. På lördagmorgonen kände vi att vi behövde träffa lite folk (och då sitter vi typ 10 mil från närmsta kompis:)) så jag skickade iväg ett mess till ett par som vi kände skulle vara perfekta att umgås med i denna stund. Vi hade tur!! De hade inget för sig på em/kväll så de kom upp och det blev som vanligt en mycket trevlig kväll i deras sällskap. Jag kom tom på mig själv att skratta flera gånger. De hade även med sig sin underbara dotter upp. Kan inte nog skryta om hur stolt jag var när hon vid efterrätten ville sitta bredvid mig(!!) och inte mellan mamma och pappa... :o).


Vi har haft strålande solsken hela helgen! Varmt och gott, man har kunnat sitta ute på terassen i t-shirt... det ni! Dock uteblev vår planerade "flera timmars långa promenad i skogen med matsäck" mm pga att älgjakten hade satt igång. Vi hörde en hel del skott på relativt nära håll (Norra Öland är inte så stort) samt hundar som skällde.


Här kommer lite bilder från helgen




   




Vi kan väl inte riktigt säga att vi är i våra sinnes fulla bruk. I går ringde vår granne upp till stugan och undrade om vår fönsterdörr (på framsidan!!) skulle stå öppen... VAAAA??? Den hade vi alltså lämnat öppen, endast haspad så att vem som helst hade kunnat gå in, ända sedan i fredags. Då ska jag tillägga att både Fredrik och jag tog en extra sväng (som vi alltid gör) och kollade att allt var ordentligt stängt innan vi åkte. Grannarna lovade att hålla koll under dagen så vi slapp åka hem i all hast bara för det. Jag kan inte säga det nog med gånger, våra grannar är helt fantastiska


Idag känner jag mig lite starkare igen. Även om saknaden är enorm och jag går med gråten i halsen hela tiden har jag ändå på något sätt hittat tillbaka till verkligheten igen. Jag känner mig redo att ta tag i saker igen, både roliga och tråkiga. Livet bara måste gå vidare! Så är det men jag lovar att det kommer ta lååååång tid innan allt är som vanligt igen... om det någonsin blir det. Och blir det inte det så är det ok! Tindra har verkligen gett ett avtryck i vårt liv, hon kommer alltid vara med oss... på ett eller annat vis.


Ps. Tack alla ni för inlägg i bloggen, telefonsamtal, SMS, mail mm. Det betyder oerhört mycket i en sådan här situation. Ds


Av Camilla - 18 september 2009 11:56

Idag är det ännu värre, saknaden ännu större och hålet i hjärtat ännu djupare. Det är så tyst här hemma, de andra två hundarna bara sover. Jag borde aktivera mig själv och dem för att tänka på något annat men får inget gjort. Jag saknar min lilla ögonsten sååå! Det dåliga samvetet gör sig påminnt, kunde jag gjort något mer, kunde jag gjort något annorlunda? Ja, förmodligen men nu är det inte så, det är alltid lätt att vara efterklok. Min lilla vovve mådde inte bra! Så var det, det är den bistra sanningen. Inte en enda dag har det gått utan att jag har tänkt och oroa mig för Tindra. Har hon motionerat för mycket, för lite? Har hon mycket ont? Sista tiden har jag orat mig för att Celvin ska råka få tag i hennes svans som hon är så otroligt rädd om. Visst är det min/vår skyldighet som föräldrar att lära barnet att vara snäll mot hundarna men alla som har haft eller har barn vet säkert hur snabbt det kan gå och en hund som har ont kan man inte alltid lita på, hur gärna man än vill. Tindra har aldrig visat något aggressivt beteende mot oss, hon var en underbar familjehund! Men vi vuxna lärde oss oxå hur vi skulle hantera henne och vi förmedlade alltid det till folk som kom och hälsade på. Hur man skulle lyfta henne, att man skulle undvika svansen mm.


Tindra har varit bättre, verkat piggare en tid men symptomen har ändå funnits där hela tiden. Hon har dessutom många gånger hållt sig på promenaden. Vi kunde komma in från en långrunda utan att hon hade gjort sina behov och därmed signalerade att hon behövde ut igen. Samma symptom som när hon fick senaste skovet av smärta. Jag misstänker att det smärtade att kröka rygg.


Det som fick oss att ta det slutgiltiga beslutet var att Meya och Tindra rök ihop och slogs på liv och död. De har slagits förrut, från att ha varit små gruff som vi har kunnat avbryta har det stegvis eskallerat. Vi har kunnat se ett samband med deras slagsmål och Tindras allmäntillstånd. Klart att det blir obalans i flocken när någon inte mår bra.


Vi har hört oss för om omplacering, men om vi ens skulle ha hittat någon till Tindra hade det inte känts rättvist varesig mot hunden eller den som skulle ta hand om henne. Vi kunde ju inte lova någonting. Tindra var inte hel och frågan var inte OM hon skulle få ont igen utan snarare NÄR. Jag skulle bara lämnat över bekymret till någon annan. (Det är inte Tindra jag kallar bekymmret utan det att behöva oroa sig för en älskad vän!!) Nä, vi kände att som föräldrar och djurägare var det vår plikt att fatta ett beslut, hur ont det än gjorde. Det här är inget som kommit plötsligt utan har varit en lång och seg process med mycket tårar och velande hit och dit.


Man får ett väldigt speciellt förhållande till en hund som inte är frisk. All tid vi har spenderat på rehab, muskelträning hemma, resor till olika veterinärer i landet och annat kunnigt folk gör att man kommer varandra så nära. Det går inte riktigt att förklara. Vi ville så gärna att det skulle funka, vi ville att hon skulle slippa ha ont, slippa att ha ett öga i nacken hela tiden för att hinna undan om ngn kommer för nära. Slippa att ständigt känna stress. Kort och gott, vi ville att hon skulle vara frisk!


Jag måste verkligen ta mig i kragen, jag har två fantastiska hundar som behöver sin matte och en liten son som behöver sin mamma (även om han är lyckligt ovetande och gapskrattar åt mig när jag gråter, han har inte lärt sig alla signaler än som tur är). Det gör bara så jäkla ont hela tiden. Tänker jag på något annat i några minuter (jag kom på mig själv med att gå in i sovrummet och kolla efter Tindra, om hon låg där i den lilla solfläcken som hon brukar om eftermiddagarna) gör sig den bistra sanningen mig påmind som en stöt genom hela kroppen. Känns som om tårarna aldrig kommer sluta rinna, att ingenting kan bli kul igen...ingen mat kan bli tillräckligt god. Någonstans där inne vet jag att det inte fanns något annat alternativ.

Av Camilla - 17 september 2009 11:48

Igår kväll fattade jag och Fredrik ett av de svåraste beslutet någonsin, vi har låtit vår underbara, älskade lilla yrväder somna in, Kiwi har förlorat sin bästa vän och läromästare! Det gör så ont, mitt hjärta blöder och jag saknar henne så otroligt mycket. Det finns ingen som hon, hon var en mycket speciell liten dam med ett stort problem här i livet. Hon föddes med en missbildning i ryggen som till sist orsakade så mycket problem för henne att vi kände att det enda rätta var att låta henne vandra vidare. Tack Kristine för ditt stöd att fatta beslutet som vi dragit på länge!


Jag vill minnas Tindra som den galna lilla terrier hon var och kommer därför att dela med mig av några bilder nedan. De är helt oredigerade, orkar mig inte på att lära mig det nu.


En av Tindras favoritplatser... på sin puff och i solens strålar.




Hoppsan, hur i helsike kom Tindra upp dit? Hon står på fönsterbläcket i gamla lägenheten och spanar på folk som går förbi utanför. Ertappad...;o)



      

Till vä: Söta fina lilla Tindra, en vackrare hund får man leta efter. Till hö: Medan de andra hundarna går in eller lägger sig i skuggan lägger sig Tindra mitt i gassande sol!



 

Det är dessa stunder jag vill minnas, förra sommaren på promenad vid Svinö.



Tindra älskade att lära sig konster samt visa upp dem för folk som hälsade på. En riktig liten teaterapa var hon.



   

Poolen vi fick av Mamma och Per förra året blev väldigt uppkattad av Tindra. Roligast var nog ändå när vi fyllde den med vattenslangen enl henne.



Den här bilden är med som en liten symbol. Det är så här jag vill se det att Tindra har det nu:

En stor grön äng vid vattnet där hon kan gå runt och strosa och lukta precis hur mycket hon vill. Framför allt känner hon inte längre någon oro eller smärta.


Tindra, vi älskar dig så! Det känns som jag ska gå av på mitten. Jag vill bara att du ska komma in genom dörren och vara sådär glad som bara du kan och säga att allt är ok nu. Varför blir inte livet alltid som jag tänkt mig, varför dessa prövningar? Är det för att ge en liten påminnelse, att stanna upp och uppskatta det jag har? Någon mening måste ju finnas, även om jag inte ser den just nu. Tack mamma och Jennie för ert stöd, ni har oxå hjälpt mig att fatta ett beslut och framförallt påminnt mig om den krokiga vägen för det är lätt att bara minnas det bra i en sådan här situation.


R.I.P Tindra, vi ses någon gång i framtiden!



Av Camilla - 11 september 2009 10:01

 

Det är dax för fredags mys.... Bäst å passa på och vila för snart bär det av till klubben!


Kiwi och polaren Frasse spanar när Jaffa vallar samt väntar på sin tur. Bilden är från i somras, tagen av Elisabeth.


 

Lilla Kiwi-Liwi (som Anja kallar henne) vallar. Även denna bild är tagen i somras av Elisabeth.


   

Jag och Celvin på den välförtjänta fikan efter vallpasset. Oj så liten han var...

Skapa flashcards